Nu sitter man i skolan, får egentligen inte skriva, men jag gör det endå. Idag har det varit sådär, eller rättare sagt hämskt! Den jag älskade mest är plötsligt rädd för mej. Och jag vet inte varför. Och blir rädd när hon säger så. Jag vill likosm bara bevisa för henne att jag kan bättre. Hon vill säkert splittras från mej, eller komma så långt bort från mej som möjligt, och man blir bara så ledsen när man tänker på det. För det är inte så det ska vara. Jag vill att det ska vara som det brukade vara, då bråkade vi aldirg, vi satt på Loket och åt godis och choklad, jag satt på hennes pakethållare och lyssnade på musick jättehögt så alla kollade på oss. Vi skrattade hela tiden, varje dag. Mrn nu känns det som om vi glider från varandra mer och mer. Och jag vill verkligen inte det.
Men jag tänker kämpa, för jag är inte en son som ger upp det man älskar mest.